Vila i frid

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva och vissa dagar vet man inte vad man ska säga.

I tisdags förra veckan fick vi ett tragiskt besked på natten. Älsklingens mamma hade gått bort.
Varför ska livet vara så orättvist egentligen?
Varför kan inte livet vara lika lätt för alla, och varför förstår man inte när andra kanske ropar på hjälp?

Varför är ett ord som bara springer runt i huvudet på mig just nu och hur ska man bete sig?

Vi hade tyvärr våra dåliga studer på slutet, eller egentligen inte, då vi tog avstånd från dig.
Men hade vi bara vetat när du ringde att du inte egentligen ville vara elak så hade man kanske inte suttit här idag.
Kanske hade vi gjort det, men jag känner att vi kanske klarat upp saker och ting och att vi inte sårat varandra som vi faktiskt omedvetet gjorde.

Det har varit många samtal familjen emellan, och även med andra och nu på efterhand förstår vi att du egentligen inget illa menade.
Förlåt för att vi la på luren och bad dig ringa en annan dag..och inte bara lät dig prata ut...även om det var dumma ord sagda, men som sagt: NU förtår jag att du egentligen bara mådde skit just den dagen.
Tyvärr kom allt ut fel i våra öron och vi orkade inte prata med dig.
Egentligen var allt bara missförstånd och vi alla missuppfattade allting.

Du ska veta att vi kommer att berätta om dig för Hugo...alla de glada stunder vi hann dela, och du ska även veta att ljuset vi tänder varje kväll är för dig.
Jag kommer på allra bästa sätt att ta hand om din son livet ut, oavsätt vad som händer.
Alla era barn är fina barn och jag kommer att finnas till för alla om dom någongång skulle vilja ha min hjälp... som vän, ett plank att bolla alla svårigheter med...eller vara en god lyssnare.

Nu i efterhand finns mycket att ångra, men det är inget man kan hänga upp sig på, för då kommer man gå under.

Tänkte ju faktiskt skicka dig ett sms på alla hjärtans dag och be dig komma och hälsa på ditt barnbarn, även om jag kanske inte hade blivit din bästa vän igen. Men för din och Älsklingens skull tänkte jag faktiskt göra detta.

Och har även fårr höra att ni planerade att "våldgästa" oss i hemmet för att bara få se Hugo...som du sagt: Jag struntar i om jag bara får se honom i några sekunder...det nöjer jag mig med. Eller om vi inte öppnade att ni tänkte hänga en present på dörren till honom. Varför dyker nu upp igen? Varför gjorde ni inte det?

På sista tiden hade jag tyvärr inte så mycket att prata om dig om...höll mig mest neutral för att slippa mer bråk, men du ska veta att jag trivdes som bara den att umgås hos dig och Chrille när vi flyttade till Oskarshamn.
Minns du när vi kollade på Idol och skrattade så vi knappt kunde prata?
När Sixten och Chilli hade dragkamp om leksakerna och Sixten flög runt som en vante efter Chilli?

Dessa roliga minnen hade glömts bort, tills när C var här hemma och berättade en riktigt "rolig" sak ni gjort.
Ni hade bråkat en gång och du gade slängt ut honom... Jaja sa han, jag sover väl i bilen.
2 timmar senare hade du ringt honom och frågat: Fryser du?
-Nej, svarade han.
-Äh, du kan komma in nu sa du. Men jag har bytat lås på dörren.
Haha, som vi skrattade, jag C, och Älsklingen.

Tråkigt nog hann vi inte klara upp saker och ting... och speciellt du och din son, då vi vet att han alltid var och kommer vara: Din lilla pojke.

Jag ska som sagt alltid ta hand om honom så gott jag kan och jag hoppas att du har fått frid i själen nu.

Vi vet att du vakar över oss alla och att du har det bra där du är.
Önskar bara att du hade haft det lika bra här nere hos oss andra istället.

♥ En ängel flög förbi
Mot himmelen så fri
Men hon lämnade sitt leende,
på vår jord ♥

Kommentarer
Postat av: sannadeborah

Lider med er!

Men du, den här camougeflah jackan du la in någon gång förra året, har du kvar den? ÄR iståfall jätte intresserad. kram

2011-02-24 @ 21:45:18
URL: http://sannadeborah.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0