Tänkte skriva om förlossningen för er som orkar läsa och är intresserade...ni andra kan hoppa över :)
Vaknade natten till tisdagen (28:e dec) och var kissinödig som vanligt, så jag gick upp och satte mig på toan och när jag torkade mig märkte jag att slemproppen lossnat.
Vet att den kan släppa nån vecka innan så jag sket i det... en timme efter klockan 04.00 började en mensvärk krypa sig fram, och den kom tätare och tätare så jag och älsklingen gick upp och ringde förlossningen. Tog mig en dusch med mera, sen sa dom att det var okej för mig att åka in om jag ville.
Eftersom vi har 7 mil till västerviks sjukhus så bestämde vi oss för att åka.
Kom in klockan 06.00 och var bara öppen 1 cm.
Det var jag ett bra tag sen,men värkarna bara fortsatte...rätt så kraftigt. Fick ingen bedövning eftersom jag ej var öppen så jag fick prova TENS, vilket hjälpte lite, men tog liksom inte bort smärtan.
Sen sa dom att öppnar jag mig inte till 3 cm så kommer vi få åka hem (NEEEJ tänkte jag för jag hade RIKTIGT ont!)
Klockan 14.00 var det dax för dag personalen att komma in och precis innan så kollade samma BM mig igen och sa att jag bara var öppen knappt 2 cm... HELL NO tänkte jag...åka 7mil hem igen :(
Men sen kom dag personalen och hon var liksom inte lika försiktig, så hon kollade och sa: Jamen du är öppen 3 cm, så det är lugnt. (Pustade ut för jag hade skrikit mig genom vissa värkar och sagt: JAG VILL BARA HA RYGGMÄRGSBEDÖVNING!)
Fick gå och lägga mig i ett varmt bad och det var riktigt skönt, sen kom jag in till förlossningssalen och låg med lustgas (vilket inte hjälpte ett skit...mådde bara illa men hade skit ont fortfarande)
Sen fick jag ryggmärgsbedövningen där på eftermiddagen och jag kom till HIMMELRIKET!!
Blev människa igen och kunde sitta upp och vara uppe och gå... och även äta.
Hade ju spytt 3 ggr så jag var helt tom i magen.
Ajja sen höll värkarna på hela tiden och Tisdag-dag försvannoch kvällen kröp sig på...
Dom fick fylla på ryggmärgsbedövningen 2 gånger för det avtog och jag hade så jävla ont.
På sen-kvällen sa dom att vi måste sätta igång dig...så jag fick värkförstärkande dropp...
Vissa gånger öppnades jag massa cm fort, och ibland stod allt liksom bara still.
På natten sen var jag öppen 10 cm men han kom inte riktigt ner.
Dom höjde dosen värkförstärkande hela tiden men ingenting verkade fungera...
Till slut var han nere och min bedövning hade släppt igen...
Jag fick kämpa och kämpa och skreeeek som fan vissa gånger...värkarna var uppe i 130.
Älsklingen baddade mig med en handduk som var kall och BM stod och masserade mig på ryggen....
HUUUH vad ONT jag hade!!
Sen kom dom in och sa: Dina värkar kommer tätare och tätare, men dom blir inte starka nog att få ner honom...min livmoder hjälpte inte till att arbeta ut honom.
Så läkaren fick komma in och vi fick sätta igång med sug klocka...
Jag skrek eftersom jag hade värkar på ena sidan av bäckenbenet och dom var så kraftiga så jag inte ens kunde krysta fram kiss, för det GJORDE SÅ ONT!
Men läkaren sa: NU KÖR VI... Krysta allt du kan så han kommer ut.
¨
Läkaren varit inne 3 gånger under kvällen och natten för att ta prover på hans hjässa när han låg där inne, för att hans hjärta inte slog som det skulle. Men proverna visade att han hade syre så inget var konstigt.
Men jag kände att får jag inte ut honom nu så kanske inte allt går som det ska...
Så jag skrek mig genom värkarna samtidigt som jag KRYSTADE ALLT VAD JAG KUNDE, och efter en liten stund var huvudet ute och dom kunde dra ut honom.
PUUUH vilken resa... dom fick springa ut med honom eftersom han inte andades, men när dom kom in med honom igen och la honom på min mage så kunde jag andas ut.
Det var ett riktigt helvete om jag får säga mitt :) Ligga inne i 24 timmar och ha förlossningsvärkar i 14 timmar...det är inget jag vill göra om!!!!!
Men nu har vi vårson här hos oss och jag kan inte bli lyckligare <3
Läkaren kom in dagen efter när vi fått ett rum på BB.
Han sa: Jag var tvungen att komma in och säga att ni två var riktigt duktiga. Du är en riktigt kämpe och det är många som hade gett upp i den sitsen du satt i.
Det är inte ofta värkarna blir så kraftiga men inget händer, men du kämpade ut honom med egen vilja och det ska du vara stolt över. Det var starkt gjort.
(det kändes, för GUD vilken träningsvärk jag hade i magen dagen efter haha)
Så natten till onsdag föddes vår lilla son klockan 02.54.
2010-12-29
3390 gram och 51 cm lång.
VÅR ÄLSKADE PRINS, MAMMA OCH PAPPA ÄLSKAR DIG MEST PÅ HELA JORDEN.
Välkommen till världen Hugo!
